Livet blir som det blir, ibland blir omständigheterna sådana att vi inte kan påverka. När vi börjar förstå det liv vi lever, kan det lätt uppstå en frustation som blir något negativt och där önskar man att förståelsen kan hjälpa oss. Vi lär så länge vi lever, heter det, men det kommer inte helt av sig självt. Det är inte alltid vi är villiga att ta emot det livet har att lära. Förändringar kommer vilket vi vill eller ej. Men om vi vill utvecklas, växa och mogna som människor så måste viljan finnas. När vi inte vill, sluter vi oss, stänger alla dörrar. Rädslan gör att vi ofta låser med dubbla lås, istället för att vi öppnar upp, tar emot och ger, välkomna livet med öppna armar. Visar varandra förståelse. Hur skall man kunna ha styrkan och orken att gå vidare, när man gått och går igenom det som är livet nu? Säg mej, vem skulle kunna orka leva utan att få träffa dem man älskar mest i hela världen.

Människan är som en diamant En del förblir kvar i sitt ego Som en oslipad kolbit. De flesta nöts och blöts mot livet Och de slipas så sakteligen till den fina lilla diamant som blir till en människa Som kan gnistra och stråla till andra I kärlekens diamant.

De som inte kan förstå och inte heller förlåta andra människor förblir en kolbit.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Man lär sig kompromissa. Foträta skor hade jag svurit på att aldrig ha.   Lilla Fruntimret        tack ...

   ,,,,lycka och lycka och lycka       Lycka är mycket enkelt.   Det är bara god hälsa och ett dåligt minne.   Ernast Hemingway      ...

      Tack