Sitter och bläddrar igenom en bok som ögonen föll på i rensningen i vårt hem…

”När livet förändras - hur du överlever och blomstrar i osäkra tider”

Kommer till ett kapitel om att säga sanningen, så slående och så sant.. vi behöver vara mer sanna i det vi säger och gör ..sanna mot andra, men främst mot oss själv. Våga ta chanser, våga göra det vi så gärna vill, men kanske är rädda för…. om vi vill komma framåt… Säg sanningen För att komma framåt måste du först säga sanningen om vad det är du verkligen vill. Först då kan du börja locka till dig de rätta tillfällena. Vi ägnar mycket tid åt att tala om vad vi inte vill. Om och om igen berättar vi våra historier i former som definierar oss på begränsade sätt. Vi har till exempel alla hör oss säga något i stil med: ”Jag vet inte vad jag vill göra”; ” jag sitter fast i den här situationen” ; ”jag vet inte var jag skall börja”; ”Om jag hade pengar skulle allt vara annorlunda”; Jag har för många åtaganden för att bara kunna ge mig iväg och göra något annat”; ”Jag avslutar aldrig någonting”; ”Jag är för otålig”; ”Jag är verkligen frustrerad”; Det är svårt för mig att agera”. Vi fokuserar bara på problemet som vi ser det och ger problemet auktoritet över vår själ. Problemet blir det som rättfärdigar att vi inte går framåt. När du reser har du en destination, till exempel New York, i tankarna. Du köper en flygbiljett eller kör bil dit. Din önskan att komma till New York förverkligas genom din föresats att nå destinationen. Men om du säger ”Jag vill åka till New York, men är flygrädd”; ”Resan kommer att bli för dyr”; ”Det är för långt att köra hela vägen dit”; ”Jag kanske åker dit någon annan gång, när…”; ”eller” Jag skulle gärna åka, men min chef ger mig aldrig ledigt så länge”, då späder du ut eller negerar din föresats och kommer aldrig att komma dit. Vi berättar ofta liknande historier om vår ovilja att gå ut i et okända: ”Jag vet inte vad jag brinner för”; ”Jag vet inte vad jag skulle vilja göra”; ”Just nu försöker jag bara få ihop till hyran”; ”Jag har inte haft förmånen att hitta mitt sanna livsändamål” eller ”Jag har just gått i pension, jag vill inte binda upp mig igen” eller ”Jag vill gifta mig, men träffar aldrig några män (eller kvinnor)”. När vi var barn kanske vi vann medkänsla på grund av vår hjälplöshet, eller också gjorde vi oss små och obetydliga för att undgå oönskad uppmärksamhet. En del av vår nuvarande tendens att förbli små eller osynliga eller att klandra andra för vårt misslyckande att komma vidare, ligger rotat i det här gamla beteendet. När vi beklagar oss och säger pessimistiska saker om livet, kanske andra försöker muntra upp oss. Att vara negativ kan bli en vana för att få uppmärksamhet utan att behöva riskera att göra något. Eftersom självkänsla är dålig har vi en tendens att tro att det bara är speciella människor som når framgång. Eller också kanske vi väntar på någon magisk information som får vårt livsändamål att framträda tydligt. Den här typen av tänkande, som bygger mer på att hitta begränsningar än på att utforska möjligheter, gör att vi fortsätter att känna oss hjälplösa och väntar på att den magiska bubblan av insikt ska nå oss innan vi gör något alls. Vi rättfärdigar handlingsförlamning med förvirring. Vanligtvis vet vi mycket väl vad vi inte vill, så i själva verket har vi visst en idé om vad vi vill, men undviker att erkänna det av rädsla för att det inte ska kunna förverkligas. Vi är rädda för att fatta beslut, därför att vi ser det som ett slutgiltigt resultat, som vi kommer får dras med för alltid, och glömmer att vi fortsätter att göra olika val under hela våra liv. Hur vi berättar historier bestämmer hur öppna vi är för att få till stånd, eller ens se fram emot, positiva förändringar.

När livet förändras - Carol Adrienne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Man lär sig kompromissa. Foträta skor hade jag svurit på att aldrig ha.   Lilla Fruntimret        tack ...

   ,,,,lycka och lycka och lycka       Lycka är mycket enkelt.   Det är bara god hälsa och ett dåligt minne.   Ernast Hemingway      ...

      Tack