Jag kanske inte dör ...än.

Det är så himla viktigt att man, som vårdgivare, tänker på att patienten inte är en ensam ö. Att patienten är en människa, kanske med familj; partner och barn. Att patienten har föräldrar, arbetskamrater, släktingar, grannar, vänner, klasskamrater. Ett cancerbesked påverkar så många fler än den som sitter där och får veta att hela framtiden förändrats. Det är så himla viktigt att den cancersjuke känner att läkaren tror på en framtid. Att det finns hopp. Att man efter den mest akuta tiden behandlingar eller med operation och , faktiskt har en plan på att få tillbaka människan i ett "normalt" liv med skola eller arbete eller vad man nu vill och känner för. Att man arbetar i den riktningen.

Tur att man inte vet...för då skulle man stressa ihjäl sig.....jag väntar och väntar....och tankarna kommer mest på kvällar och nätter och då känner jag mig väldigt ensam.

 

Disa

1 juni 2012 06:45

Låter som jobbiga tankar att tänka på när man ska sova.
Men så sant också det du säger.

Hoppas att du får en fin 1:a Juni i alla fall. :)
Kram

http://disadot.blogspot.com

Ulla

1 juni 2012 15:31

Kram ♥♥♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Man lär sig kompromissa. Foträta skor hade jag svurit på att aldrig ha.   Lilla Fruntimret        tack ...

   ,,,,lycka och lycka och lycka       Lycka är mycket enkelt.   Det är bara god hälsa och ett dåligt minne.   Ernast Hemingway      ...

      Tack